Vi befinner oss i Ohio State University, i början av 90-talet, i
en enorm skrivsal som rymmer ungefär tusen studenter.
Det ska bli tenta i matematik.
Tydligen var just denna matteläraren inte särskilt omtyckt, han var
en sån där som gillar att stå mitt framför klassen och skrika ut hur
mycket tid som återstår mot slutet av tenta-passen – en riktig
charmknutte.
Eftersom han var så upptagen med att gå runt i salen för att
kolla så att inget fusk förekom, lät han studenterna stapla sina
färdiga tentor på det enorma podiet längst fram i salen. Detta
medförde en hiskelig röra, glöm inte att studenterna var tusen
till antalet.
Nå, i alla fall, på just denna tentan fanns det en kille som
behövde skriva ”Godkänt” för att klara hela kursen. Det enda
problemet var att hans mattekunskaper oftast svek honom i stressiga
situationer, och läraren som stod längs fram i salen och gapade ut
återstående tid hjälpte inte alls.
Eleven hade bestämt sig för att klara tentan, så han blinkade inte
ens när läraren sa ”lägg ifrån er pennorna och lägg era papper i
högarna längst fram”, utan satt kvar och arbetade i sin egen takt.
Fem minuter blev till tio, som blev tjugo, som blev fyrtio… nästan
en timme hade förflutit sedan den ”officiella” tenta-tiden var
slut, när vår vän till slut lade ner sin penna, samlade ihop sina
papper och begav sig framåt till katedern för att lämna in. Under
hela denna tid hade läraren suttit längst fram, och konstigt nog
verkat som om han väntade på att studenten skulle bli färdig.
”Vad tror du att du håller på med?” frågade läraren när studenten
stod framför honom redo att lägga ifrån sig papprena på en av de
ordentliga högarna. (Läraren hade haft gott om tid att organisera
pappersbergen medan han väntade.) Det var uppenbart att han hade
sett fram emot att trakassera vår vän.
”Lämnar in min tenta” svarade eleven med självförtroende.
”Jag har lite dåliga nyheter” sa läraren förnöjt, ”din tenta
är en timme försenad. Du är Underkänd. Med andra ord, vi ses igen
nästa termin när du går om denna kursen.”
Eleven log slugt och frågade ”Vet du vem jag är?”
”Vafalls?” svarade läraren ilsket, klart irriterad över att
eleven inte visade sig ledsen över detta.
Eleven ställde frågan på ett något annorlunda sätt:
”Vet du vad jag heter?”
”NEJ!” morrade läraren.
Eleven tittade läraren rätt i ögonen, och sa långsamt
”Precis vad jag trodde”, samtidigt som han lyfte en av
papperstravarna på mitten, och stoppade in sin tenta snyggt
och prydligt, väl begraven bland alla andra tentorna. Sedan
vände han sig om, och promenerade lugnt ut ur aulan.